Jag har tänkt (101 dalmatiner), eller det slog mig när jag igår satt och återhämtade mig ifrån blodtömningen. Brevid mig fanns ett litet kort mna kunde ta där man fick fylla i om man efter sin död vill lämna "ifrån" sig sina organ och vävnader eller inte. Detta för att nära och kära inte ska behöva ta det beslutet år en när man lämnat dem (om det skulle komma på fråga). Allt de behöver göra är att leta igenom plånboken, där kortet tydligen ska vara bäst placerat.
Som blodgivare ska jag kanske inte ha något problem med det eller är det där min gräns går? De kan få mitt blod men mina lungor eller lever vill jag ha kvar. Blodet är ju ändå det som brukar symbolarisera något, bortsett från hjärtat (som också går att donera).
Först tänkte jag; Ja men visst, varför inte? Kan man rädda liv ska man ju passa på, och att inte behöva oroa sig för att de närmaste ska behöva gräla om det är ju detta apsmart. Jag höll i kortet och lekte med tanken att bli donator och tänkte oackså kanske kryssa i "Ja" boxen redan där, men något kändes fel. Tänk om jag vill vara hel när jag begravs (om man nu inte brinner upp eller omkommer på så sätt att man är helt fucked up), jag kanske tror på att hela kroppen förs vidare till nästa plats och vad händer då om man saknar något. Men jag vet inte vad jag tror på, efter snart 21 år och jag har inte hittat Det än. Kroppen, universum, Moder Jord, själen m.m. vá fan vet jag?
Jag har kvar kortet, det är inte ifyllt - varken "varsé go, ta allt ni vill" eller "stop! detta rör ni inte!" - och det ligger inte heller i min plånbok.
